Hur kan de vara som så, att kärlek kan vara så oerhört vackert, något som aldrig någonsin slutar skina samtidigt som de kan va så fruktansvärt styggt, förstöra, riva sönder, ta liv, lust och ork? Hur man som människa kan såra någon annan så hemskt så allt e hopplöst, så allting fått ett slut.
Jag försöker intala mig själv, att jag e en person som knappast behöver kärlek. Jag klarar mig sanslöst bra, på egen hand. Med mig själv och mig only. Vissa dagar känner jag mig som en super hjälte, jag klarar allting, inget kan få mig falla. Medans en helt annan dag, då jag känner att inget spelar roll, som att jag e en hjälplös själ i en vilsen kropp som aldrig finner hopp. En sådan person som behöver ändlös kärlek, hopp och trygghet. Jag gillar inte att vara den personen, den personen som drömmer mig bort och egentligen bara vill bli gränslöst älskad av någon jag älskar lika mycket. Den personen e sårbar, jag hatar att vara den..

Vissa gånger kör jag spel, leker med känslor fast det inte var meningen. Orkar inte lägga ner mig, ta det seriöst, bestämma mig. Jag älskar den lätta vägen, om det var så att jag alltid kunde välja, skulle jag alltid välja den lätta vägen, den vägen utan känslor. Skulle jag, skulle jag välja den vägen alla gånger..Tyvärr kommer känslor upp, och ibland vägrar försvinna. Ibland bara spökar dem med mig, får mig tro att jag känner något jag inte gör. Ofta händer det, att jag lurar mig själv. Så hur ska jag kunna lita på dem, mina känslor? Hur vet jag att dem e äkta, att de inte e något jag fått för mig? Det är när jag inte vet, jag funderar. Och det e när jag funderar, jag blir upprörd. Och när jag blir upprörd, slutar jag hoppas, slutar att tro.

Jag vill vara den personen jag ibland kan vara, stenhård med ett hjärta av is som inte berörs av någon eller något. Som väljer sin egen väg utan att låta känslor komma ivägen, få bestämma. Men när den personen försvinner är jag bara en sårbad människa som längtar efter äkta kärlek. En person jag älskar av hela mitt hjärta, hela min själ. Någon jag vill dela av mig med mitt liv till, få pyssla om och skämma bort..Och den personen trodde jag att jag hade hittat.. Men sen säger han efter 4 månader att han inte är redo för ett förhållande.. Bra kille? Nej!

Ibland önskar jag helt enkelt jag var en helt annan person, på en helt annan plats med ett helt annat liv.
Förlåt för ett super vimsigt inlägg men mycket tanka o funderingar behövde komma ut..